Nu var det väl en sisådär sju år sedan jag lade sprayburkarna på hyllan och avslutade ännu ett av många kapitel i min livsbok. Men det vore lögn i helvete att påstå att jag aldrig saknar det - spänningen, kickarna, det fria uttrycket och äventyren. För ett äventyr var det verkligen. Jag minns så många gånger man sprungit från polisen med hjärtat i halsgropen och blodsmak i munnen och hela tiden varit på gränsen till att ge upp och falla handlöst i det våta höstgräset. Men bara en meter till, en meter till, en meter till, en meter till ...
Samtidigt saknar jag det inte alls. Men de dagar som minnena väcks till liv så till den grad att jag åter känner den distinkta järnsmaken i munnen så är jag glad att det faktiskt finns väggar på vilka man får lov att måla - så att jag slipper måla om väggen i vardagsrummet.
Translation:
About seven years ago I quit painting graffiti (illegally). Sometimes I miss those days full of excitement and thrill. But when the urge gets too strong I'm glad there's some walls on which you are actually allowed to paint. So I can go there, put my ski mask on, pretend it's a high risk place - and just reminisce.
Posts
No comments:
Post a Comment